när man inte vet bättre.

13 månader fyllda med kärlek, lycka och lite sorg. Jag ångrar ingenting och jag kommer alltid att älska dig. Du var min första kärlek och du var helt underbar. Jag kände mig så värdefull och älskad när jag var med dig. Jag saknar dig varje dag. När det händer något kul så tänker jag -detta måste jag bara berätta!- men så finns inte du där längre. likadant när jag känner mig ensam, det finns ingen som du. Ingen som bara kan säga tre ord som får mig att känna sig alldelles varm inombords. Jag vet också att det var jag som ville ha det såhär. Det var jag som faktiskt gjorde slut. Men jag ville inte lida, jag ville inte sakna på samma sätt. Grejen är ju den att det är tufft att vara ensam. För att det är just så jag känner mig just nu. Jag har direkt ingen som jag kan prata med, eller jo, mamma och syster såklart. Men det är inte samma sak. Jag vet inte varför jag egentligen flyttade. femtiomil ifrån dig. ungefär 5 timmars tågresa ifrån dig. Den jag älskade som mest på hela jordklotet. Men som du sen bettede dig, och jag bettede mig, gjorde ju inte saken bättre direkt. Allt slutade med att du sa tack o adjö med ett släng av jävlaidiotsomförstördemittlivochsomfickmigattslutatropåkärlek-jagtrorattjagslängermigframförtåget. Allt du hade var mig. Allt du kämpade för var mig. Men i slut ändan tror jag att det var det som var bäst, bäst för oss båda. Tänk det som att jag gjorde dig en tjänst.